Sport.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sport. Möjligen ridsport och motorsport, men ingenting annat. För en del år sedan så gick vinter-OS i Salt Lake City. Den enda anledningen till att jag minns just det är att alla på skolan gick runt och sjöng på någon låt som Markoolio hade gjort. Ni minns den säkert; "vi ska vinna vi ska ta dom, vi ska göra losers av dom".

Ni vet då man är liten, vilket jag var vid den här tidpunkten, då vill man ju vara vuxen och man har oftast någon vuxen förebild. Det kändes som att nästan alla tyckte att det var en jättestor grej att några idioter på andra sidan världen fick tävla i sina organiserade dagislekar. I min strävan efter att vara vuxen och mogen så bestäde jag mig för att helt enkelt bli sportintresserad jag också.
Det gick inte så bra, jag satt hemma hos en av mina "vuxna förebilder" tillsammans med hennes man och barn och några till, och skulle titta på skidåkningen. Inte slalomskidåkning, utan längdskidåkning.
De hade dukat soffbordet med allt möjligt sådant man äter framför tv:n, och alla runt mig satt och var jättetaggade. Så taggade så man skulle kunna tro att det var de som skulle ut i skidspåret. Det spekulerades och pratades om att Per Elofsson, han skulle ta hem det här! Inget snack om saken.
Ska jag sitta 3-4 timmar framför en tv, då vill jag se zombier som sliter ut människors inälvor, någon komiker som drar rasistskämt eller möjligen våldsporr (kvalitets-TV, ni vet). Något jag INTE vill plåga min frontallob med är dreglande testosteronstinna män i trikåer som stakar sig fram på skidor i ett vitt tråkigt vinterlandskap.
Det insåg jag redan några minuter efter att startskottet gått. Personer runt omkring mig skrek åt skidåkarna som befann sig på andra sidan jordklotet och jag försökte vara entusiastisk. Jag försökte hitta någonting att bli intresserad av. "Ooooj titta; Per Elofsson leder." "Oj titta, nu kommer det en tysk och går om Per Elofsson." "Oj titta, tysken leder." "Oj titta, tysken varvar Per Elofsson." "Oj titta, tysken vann." "Oj, titta. Per Elofsson gråter."
Ni minns säkert det också, Johan Muhlegg, tysken som piskade Per Elofsson under typ hela OS och som sedan visade sig vara dopad.
Alla som satt runt mig stönade och gömde sig under sina filtar. Tror inte de hade alltför långt till tårarna. Själv satt jag och småskrattade inombords. Vilken fail, folk har ingen humor. .

Men igår, då hittade jag en sport. Cheese rolling. Det går helt enkelt ut på att man släpper en ost från toppen av en backe, och den som först fångar osten, eller tar sig över mållinjen vid backens slut, vinner osten.





Vilken action! Vilken publiksport! Vilken genialitet!

(Klassfest, toppstugan, mickelbacken anyone?)

Midnatt råder.

Klockan är 03.25 natten mot julafton. Jag ligger i soffan med datorn i knät, dricker julmust, äter på nån griseknoes fötter och surfar på flashback. Livet kunde vara väldigt mycket sämre.
Med andra ord, julen at it's best. Lugn, stillhet, mystisk god mat och julmust.
Jag har egentligen ingenting vettigt att säga, ville bara önska alla mina kära läsare en riktigt god jul!

Jag prostituerar?

När jag för några månader sedan satt i min lägenhet, plågad och nästan kvävd av en outsinlig tristess, (alltså precis som nu) så roade jag mig med att bli medlem på en kontaktsida. I rent vetenskapligt syfte alltså.
Inom några minuter började mailen ramla in. Allt från ensamma pojkar som "bara vill ha någon att prata med", till 60-åringar som gillar ageplay. För er amatörer som inte vet det så är ageplay oftast en synonym för "jag är gubbsjuk och vill ha en liten fjortis att knulla sönder". För övrigt ett skrämmande vanligt fenomen.

En dag fick jag ett mail från en 40-åring. Det intresserade mig därför att han skrev något i stil med "Hej! Lust att utöka klädkontot lite? Hör av dig!". Inte för att jag har ett klädkonto, eller ens gillar kläder, men med en smula intelligens kunde man ju utläsa mellan raderna att det handlade om pengar. Jag gillar ju pengar, så han fick min msn.
Vi pratade en hel del. Han bodde ensam i ett hus, var över 40, hade betalat för sex förut och kunde gärna tänka sig att träffas och fika först. Han kunde till och med bjuda på fikat.
Ni har antagligen redan räknat ut att han alltså ville ha sex och betala för det.
Affärskvinna som man är så skulle jag ju aldrig tänka på att göra en affär utan att veta exakt vad jag skulle vinna/förlora på det, så jag tjatade lite och fick till slut både en bild på honom och ett prisförslag på 2500-3000 kr för ett ligg.
Fair enough för min del liksom.
Jag såg ett alldeles lysande tillfälle att få svar på frågan vi alla nu ställer oss; VARFÖR vill du betala så mycket pengar för lite fitta? Vad är grejen med att lägga pengarna på en så svettig, kladdig, ansträngande och kortvarig fysisk aktivitet istället för att till exempel köpa en ny säng? TV? Aktier? Sexleksaker? Varför inte en upplåsbar docka och en lösfitta som kan användas när som helst, hur ofta som helst?
Svaret blev en av modern tids största besvikelser. Enligt honom så såg han det inte som sexhandel, han såg det som att vi skulle träffas och ha lite "kul", och att han sen skulle supporta mig lite ekonomiskt.
Vaddå inte sexhandel?? Som om jag skulle ligga med dig om jag INTE skulle få bra betalt. Tror inte det va.

Okej, let's face it, självklart funderade jag allvarligt över det där erbjudandet. Det tror jag alla i min situation skulle ha gjort. Jag velade fram och tillbaka i flera veckor. Det som bekymrade mig mest var att på bilden han skickat, så såg han relativt bra ut för att vara över 40. Vad kan man dra för slutsats av det?
Jag kom fram till att det nog är 3 olika sorters män som köper sex.

Den första kategorin är de som trots enorma ansträgningar och obefintliga krav inte lyckas få ett ligg. Antagligen dom där kraftigt överviktiga killarna som saknar all form av hygien och social kompetens. We all know one.
Men det stämde ju inte med bilden på min eventuella sexköpare. Med hans utseende kan det inte ha varit alltför svårt att få ett ligg i hans egen ålder. Men om nu bilden ljög, så är ju frågan om det är värt det psykiska lidandet för min del att genomföra affären?

Andra kategorin torde vara de gifta männen som har en fru som gillar new age och precis har funnit sig själv. Därför sover hon i gästrummet, och mannen börjar lida allvarligt brist på lite "good ol' in and out". Hans högerhand har fått förslitningsskador av för mycket självtillfredsställelse och grannarna har börjat slänga misstänksamma blickar efter att deras hund plötsligt blivit inkontinent.
Men han anser sig för snål för att tvinga till sig sex, för då finns en risk att han måste betala skadestånd, och begära skilsmässa skulle betyda att han måste dela med sig av sina tillgångar till henne, vilket han inte anser henne vara värd. Då återstår alternativet att söka sex på annat håll.
För en man med pengar och lite krav på tillvaron så vore någon som jag perfekt. Inte gammal och utsliten, men inte heller minderårig.
Men min eventuella sexköpare var inte gift, så han tillhör knappast denna kategori heller.

Det innbär att risken borde vara ganska stor att han skulle falla under den tredje kategorin.
Den tredje kategorin är dom här killarna som blev slagna som barn.
Dom där som sitter hemma i sin lägenhet eller stuga i skogen hela dagarna efter industrijobbet och porrsurfar och runkar.
Han drömmer om att ha en liten sexslav som lyder hans minsta vink, och som han kan utföra sina sjuka BDSM-fantasier på. Han har konstigt nog ännu inte hittat någon villig och är därför nu beredd att betala för att få utlopp för sina lustar.
Han har antagligen en enda vän som sedan kommer tjäna jättemycket på att bli intervjuad av aftonbladet efter att den perverterade killen har våldtagit och mördat en ung tjej (eller två) på någon enslig väg i något förortssamhälle.

Så nej, jag lät det hela rinna ut i sanden. Jag vet inte om han hittade någon annan modigare fjortis eller om han fortfarande går runt och är kåt.
Jag håller mig till mitt uppmärksamhetshorande här. En dag kanske jag kan ta betalt för det?

Nostalgi!

Alltså, jag tänkte skriva ett inlägg om jämställdhet, men den rätta stämningen och inspirationen ville inte riktigt infinna sig. Därför började jag leta efter någon musik som kanske kunde hjälpa till.
Jag kan bara säga att jag lämnar jämställdheten till sen, för jag måste dela med mig.
Finns det någon gång i världshistorien som det har gjorts sämre musik och musikvideor än under min uppväxttid?

"Ain't got no time to take it slow
And I will do my hair tomorrow"



Den här gjorde vi en dans till i ettan eller tvåan. Jag minns fortfarande några av stegen...



För ett tag sedan så pratade jag och en vän om vart artisten Feven tog vägen, hon försvann ju liksom bara. När man ser denna video är det plötsligt väldigt uppenbart varför.




Okej, jag erkänner. Jag tror jag älskar det:



Aaaah. Historiens vingslag.

Skräckfilmer.

Mina kära bloggläsare. Alla ni 70 ( !!! ) unika besökare som har varit här och läst dom senaste 10 dagarna, alla ni 65% av dom 70 personerna som sitter vid en dator i Sverige och har läst min blogg, alla ni 4% som sitter vid en dator i Norge, och alla ni 31% som sitter i ett okänt land och har läst min blogg, vilka är ni?
Ni fyra personer som har suttit vid en macintosh när ni hittat hit, vilka?
Intressant detta!

Anyway. Eftersom jag ibland tenderar att se ner på andra människor, så tänker jag inte sitta här, trygg bakom min datorskärm, och försöka dölja mina egna tillkortakommanden och pinsamheter, förutom kanske de alla värsta. Därför tänker jag nu erkänna för er en sak som jag har hållit för mig själv i alla dessa år.

För sisådär 8 år sedan, då jag var runt 10 år gammal, såg jag en film. Mamma sa till mig att jag skulle gå och lägga mig istället, för klockan var mycket, jag skulle upp på skolan dagen efter och dessutom var det en skräckfilm.

Men liten skitunge som man var så gjorde ju allt det tjatet bara att jag verkligen bestämde mig för att jag skulle se filmen, så mamma lät mig hållas.
Det har jag ångrat ända fram till idag.

Den där filmen skrämde skiten ur mig, rent ut sagt. Jag blev så jävla rädd, jag tror inte jag sov någonting den natten.

Morgonen efter när jag skulle gå vägen till skolbussen, alltså en halv kilometers väg med hus på ena sidan och skog på den andra, så stod jag först på gårdsplanen länge och väl innan jag vågade börja gå längs skogskanten. Sedan kom jag ungefär hundra meter, innan skräcken blev mig övermäktig. Jag sprang hem och kröp ner i sängen igen, sade åt pappa att ringa och sjukanmäla mig för att jag hade huvudvärk.
Jag hade mardrömmar och svårigheter att sova i närmare ett år efteråt, och vara ensam i skogen var inte ens att tänka på. Det ställer naturligtvis till svårigheter när man är ensambarn och bor ute i skogen.
Värt att nämna i sammanhanget är att samma år såg jag excorsisten och nightmare on Elm Street första gången, men de skrämde mig inte alls.

Genom åren har påverkan den där filmen hade på mig stilla mattats av, men fortfarande kan jag ibland lyckas skrämma upp mig själv så ögonen tåras när jag går ensam på en skogsväg i dunkel och tänker på den.

Det riktigt jävliga i den här berättelsen är egentligen inte hur sjukt rädd jag blev i flera år framöver, utan det jävliga är att filmen sög. Vad jag kan minnas av den så var den en sådan där typisk svensk b-film.
Dåliga effekter, halvtaskiga skådespelare, uselt manus och det som skulle vara "skrämmande" i filmen såg ut som en sådan där fryst kyckling som man hittar i frysdisken på ica.

Handligen var ungefär samma som man hittar i hur många andra skräckisar som helst, och som nästan aldrig är bra, dessutom var den förutsägbar och helt enkelt....patetisk och skrattretande dålig.

Men det är vad jag minns av filmen. Häromdagen kom jag på att jag skulle se om den fanns att ladd...Ehmm, köpa någonstans, och det gjorde den, så jag ladda...Förlåt, köpte den.

Nu har jag bestämt mig för att se den, och avdramatisera den lite. Jag ska skratta rått från det djupaste av mitt hjärta åt vartenda litet jävla försök till o skrämmas, åt alla dåliga effekter och alla dåliga skådespelare. Sedan ska jag skriva en riktigt elak liten recension och lägga upp här som tack för alla mardrömmar och förstörda skogspromenader den där jävla filmen har orsakat mig.

Så nu ska jag se den. Jag ska bara gå ut med soporna först.

Nu tänker jag bjuda än mer på mig själv; kan någon gissa vilken film jag pratar om? Den första att skriva namnet på filmen i en kommentar till detta inlägget vinner en dokumentärfilm om avrättningar.
Jag tänker till och med vara snäll och ge er en ledtråd i dålig kvalite:

Wish me luck.

Homosexualitet män emellan.

Ibland blir jag fundersam över hur dåligt utvecklat vissa människors förmåga att tänka själva och använda sitt omdöme är. Mest varje dag hör jag någon (någon = person med keps, snus under läppen och ett oförklarligt dyrkande av volvo. Oftast.) berätta hur äckligt det är med bögar och att det borde förbjudas därför att:

- Det är äckligt.

- Det är onaturligt.

- Alla bögar är fjollor, pratar fjolligt och springer runt i läderstring och rosa fjäderboor.

- Om det skulle finnas en bög i närheten så skulle han naturligtvis försöka våldta den svettiga, bensinluktande homofoben analt över motorhuven på hans 240.

För det vet vi ju alla att skulle du någon gång prata med en bög, så skulle han bara prata detaljerat om sitt sexliv, trycka upp några närbilder på ett par renrakade pungkulor i ansiktet på dig och försöka få med dig hem.

Självklart så får inget existera som strider mot naturen. Eller ja, så länge det inte gäller tatueringar, piercingar och vaxade fittor, för det är ju sexigt.

Alla vettiga människor förstår ju att om aftonbladet någon gång publicerar bilder från prideparaden eller liknande, på någon ärkebög med läderstring och rosa fjäderboa, då måste det innebära att alla bögar beter sig precis så, precis jämt.

Och självklart; Självklart så tänder bögar alltid på just fordonar.......Förlåt, på killar med keps och snus under läppen som har en volvo eller golf. Eller i undantagsfall annan rosthög av äldre modell. Alla bögar fantiserar om att få slita av varselbyxorna, ta på honom ett halsband i läder, ställa honom på alla fyra framför sig och sen ha hårt vilt sex i flera timmar framöver.

Det kan ju inte vara så att de flesta bögar är som andra människor, förutom att de väljer att leva sitt liv med, eller kanske bara ha sex, med en person av samma kön?



Att de ser till att ge sig själva ett bra liv, istället för att dansa efter andras pipa och dö olyckliga, medvetna om allt de förlorade i livet när de försökte vara något de inte är?

Att ge sig själv ett bra liv, det tycker jag är alla människors rättighet, så länge man inte skadar någon.
Att tycka att det ska förbjudas, bli äcklad av det och se ner på människor som gör det, det är bara ett tecken på bristande intelligens. Tycker jag. Man behöver inte tänka på det.



Knulla och var glad för fan, imorgon kan det vara försent!

Dessutom är det ganska sexigt...

Det bästa jag lärde mig i skolan.

Ända sedan första dagen i skolan, fram tills idag, så har det funnits där. Den där aldrig sinande känslan av frustration över att människor är så jävla dumma. I början förstod jag naturligtvis inte vidden av detta faktum, men det var där det första fröet av hat emot människor såddes.

Jag tror allt började på ett utvecklingssamtal i ettan. Jag fick frågan vilket ämne jag ogillade mest. Svaret kom direkt; Matte. Den jävla matten.

- Men matte som är så kul! blev svaret.

Efter det, på varenda mattelektion så kom läraren fram. Sådär äckligt jävla överdrivet glad och positiv kom hon och böjde sig över min bänk och frågade;
- Går det bra? =) =) =) =)
- Nej. Blev svaret oftast.
- Nämen ååh, det här är så roligt, och jättelätt. Såhääär gör man!

Vanligtvis sagt med en röst som var så överoptimistisk och tillgjord att om man hade varit blind så hade man lika gärna kunna missta det för en pojke i målbrottet.

Efter att jag bevisat att jag förstått så kom återigen den jävla kommentaren;

- Där ser du, du kan. Matematik är såååå roligt.

Och där var det. Det där lilla fröet som föll i jorden och började växa.

Jag kunde inte låta bli att fråga mig; Vaddå "matematik är roligt"?? Robert Gustafsson är rolig, bygga snögubbar är roligt, åka pulka, skoter, cykla, rita, rida, titta på disneyfilmer och busringa är ROLIGT. Vem fan tycker på allvar att matte är roligt?

Vilken miserabel ursäkt till människa väljer att frivilligt sätta sig och räkna matte en lördagkväll, för att det är kul? Gör man det så är det bara tragiskt. Jag vill inte lära mig saker av tragiska människor.
Efter ett par år så fick vi en ny lärare. En man. Alla vuxna älskade denna mannen.

- Ni har sådan tur som får ha honom!

- Han är så fantastiskt trevlig och duktig!

Yeeeeah right. En falsk, nedvärderande gubbjävel med lättare psykopatdrag.

- Åååh vad kul, ni ska få ha honom i idrott. Han har varit ett riktigt proffs på friidrott en gång i tiden!!

Där var den där jävla idrotten också. Nu var det slut på lekar och sådant, nu var det Sport som gällde.
Friidrott och bollsporter. Ganska enkelt att räkna ut att detta ledde till favoriseringar på högsta nivå.

Såg man ingen som helst mening med att jaga en boll eller se hur långt man kunde hoppa, och därför inte kände för att ge sig in i närkamp med testosteronstinna pubertetsmiffon till pojkar (och flickor) som försöker sparka på en boll; ja då var man per automatik lite dummare än de andra.

Lite dummare än de som springer konstant i en timme, som tröttar ut sig totalt för att hinna ikapp en boll, för att sedan sparka iväg den.

Lite mindre intelligenta än de som ligger på marken med andningssvårigheter och blodsmak i munnen efter lektionen, till absolut ingen nytta. Japp.........

Sedan friidrotten. Ni vet, löpning, längdhopp, höjdhopp, osv.

Hela tiden tjatet om "när jag var ung". Som om någon skulle bry sig. Då han var ung. Då kaffe var en ransoneringsvara.

- Då jag var ung så hoppade jag minsann 8 meter när jag tävlade i längdhopp, så nu får ni fan jobba lite!

Jaja, bara för att du inte hade något liv och var en svärmorsdröm när du var ung, så ska du ju inte förutsätta att vi andra vill gå samma patetiska öde till mötes.
Bara för att du är dum i huvudet ska du inte förutsätta att vi andra är det.

Jag blir inte det minsta förvånad när någon går in i en skola för att ta livet av både sig själv och andra. All denna galenskap, ändå är man tvingad att gå dit. Jag har full förståelse för att det brister ibland. Och nu ska man börja sätta betyg från lågstadiet.

Har inte "skolskjutningar" och liknande blivit ett relativt vanligt fenomen i Sverige inom 10-15 år så ska jag plocka isär och äta upp min dator.

Cheers =D <3>

Varför är kvinnor så puckade?

Nu sitter jag här igen. Jag hade bestämt mig för att ta tag i mitt liv och lägga mig tidigt, vilket jag också gjorde. Men det blev inte mycket mer, jag kunde inte sova och drabbades av en stark lust att skriva. Jag tänkte igenom mitt liv och fastnade vid ett ganska fascinerande fenomen.

En gång om året i tre års tid (jag nämner inga namn, platser, tidpunkt eller liknande då jag inte vill göra någon ledsen...Men det utspelar sig en bra bit utanför Jämtlands gränser!) så har jag lagt märke till en person. Detta på grund av tre saker, För det första är han oerhört skicklig i sitt jobb, det andra är att han har ett märke på ryggen på skinnvästen som gör gällande att han är medlem i ett av världens mest (ö)kända MC-gäng. Nej, inte bandidos, det med det coolare namnet. Det tredje är att varje gång jag sett karln så har han haft med sig olika kvinnor, men dessa kvinnor har aldrig varit en dag över 30. Knappast över 25.

So far so good kan man ju tycka, om det inte vore så att mannen i fråga ser ut att vara närmare 50. Dessutom väldigt ovårdad. Och då menar jag väldigt.
Men visst, jag är för fri sexualitet och att två (eller flera) vuxna människor får göra vad de vill med varandra så länge båda är med på det, oavsett om det handlar om att pissa i varandras munnar eller att gifta sig med någon som är trettio år äldre. Därför hade jag inte reagerat nämnvärt över det här om det inte vore för det sättet som han verkar behandla tjejerna. Då tjejen pratar ägnar han henne knappt en blick. Hummar lite ointresserat ibland. Likaså ignorerar han tjejen när han står och pratar med någon annan, han sträcker sig möjligen till att lägga en arm om hennes höfter och smeka henne över rumpan en gång liksom för att markera.

Ändå står tjejen där, vid hans sida och klänger på honom, tittar på honom som att han var hennes gud. Och det här är bara ett exempel på ett fenomen som i alla fall jag tycker mig se lite överallt, både när man går på en gata inne i stan, på släktträffar, skolgården...Helt enkelt överallt finns dom, dom där storbystade fruntimmren som suger ( =D ) sig fast vid sina män. Männen som vet att de kan behandla dem som skit, eftersom kvinnan ändå inte kommer lämna honom.
Varför? Att en man (eller människa överhuvudtaget) ska behandla dig med respekt är väl det mest grundläggande och viktiga som finns i alla relationer?
Visst, det är sexigt med bad boys o.s.v., men varför är det så svårt att vara realist? Hustrumisshandel grundar sig på brist på respekt, är det verkligen värt det för att du ska få vara obetald lyxhora åt en fängelsestammis?

"Hmmm, det är nog bäst att jag vaxar mig mellan benen, även fast jag tycker att det ser hemskt ut och jag får massa svampinfektioner. Han vill ju att jag ska det....Jag ska nog gå med på analsex också, för hans skull. Han har ju haft det så svårt när han växte upp och i fängelset och så, och han är ju faktiskt snäll dom dagar när han inte slår mig."


Jag vågar påstå att mannen i exemplet ovan utan sin skinnväst med "brodyr" på inte skulle ha en chans på de här unga tjejerna. Skulle han försöka så skulle han bara bli klassad som vilken tragisk, gubbsjuk och miserabel ursäkt till människa som helst. Men nu råkar han vara medlem i ett (ofta) kriminellt MC-gäng, och det är tydligen en fördel.

Jag anklagar inte någon för att misshandla någon nu, inte heller att alla mc-knuttar och föredetta fängelsestammisar misshandlar sina fruar, det jag vill ha sagt är att det inte alls är konstigt att så många kvinnor blir misshandlade av sina män.
Det är inte heller konstigt att samhället inte är jämställt år 2010.
Även om det är åt helvete så är det fan inte konstigt.

Släkten e värst.

Så var det dags igen. En i släkten har fyllt år. Detta innebär vanligtvis en massa folk från lite här och där som ska komma o va trevliga, se glada ut, ta bilder, dricka vin, mingla, vara anständiga och påpeka hur fantastiskt god maten är. I just detta fall har man utökat spektaklet och vansinnet ytterligare. 70-80:talstema.

Redan när jag kom dit insåg jag att det här går inte, jag måste ha lite (?) alkohol i blodet om jag ska överleva det här. Sedan slog det mig att nää, jag går ju på antibiotika efter en incident med en imbecill hundjävel, så jag ska inte dricka alkohol. Tänk om penicillinet slutar verka, jag kan ju för fan få rabies.
Nu tror ni kanske, som säkert några fler i min släkt gör, att jag har vissa tendenser till social fobi. Det har jag inte, inte enligt mig själv i alla fall.

Däremot hatar jag att prata med människor på ett ansträngt sätt. Jag hatar att behöva stå och låtsas att vara intresserad, artigt svara på frågor och se till att ha ett vårdat och anständigt språk. Dessutom med en hel del människor jag inte ens gillar.
Jag brukar drabbas av infall att helt enkelt säga något i stil med:
"Du, jag skiter totalt i dina ovårdade naglar,din musiksmak och att din dotter också gillar hästar, faktum är att jag inte gillar varken dig eller din dotter, men om du ursäktar så ska jag gå o bli påsatt av din man på värdparets diskbänk."

Menmen, det är lätt att vara kaxig på en blogg. Jag vill ju egentligen inte ställa till en scen, så jag undantrycker mina infall och fortsätter smajla, vara trevlig och nicka intresserat. Egentligen vill jag bara gå därifrån.
Jag vill slippa se skitfulla femtioåringar som "dansar" och "sjunger" trots att dom knappt kan stå upp. Likaså blir jag frustrerad av att se den senast skilda gubben i byn försöka tafsa på den (gifta) värdinnan. Och så vidare.

Jag vill gå till barnen. Jag vill också hoppa studsmatta, spela spel, leka och ha kul. Jag saknar den tiden. Men det inser till och med jag, att en snart vuxen kvinna i klänning och med 13-centimetersklackar ska inte leka, springa runt, brottas i gräset och hoppa studsmatta. inte på ett 40-årskalas med 70 pers i alla fall. Det skulle bli väldigt konstigt. Antagligen skulle folk tro att jag var sent utvecklad eller något. Det kunde dom förvisso gärna få tro också, men jag tror min mamma skulle skämmas för mig, och det vill jag inte. Jag gillar min mamma.

Kvällen till ära hade jag som sagt tagit på mig mina högsta klackar, vilka sitter på två av mina mest älskade skor. Just dessa skor går oftast under namnet knullskorna, anledningen får ni räkna ut själva.
Det mest rebelliska jag gjorde var när kvällen började lida mot sitt slut, folket började droppa av och släktens mest pryda kärring kommer fram och frågar;
- men varför har du så höga klackar, du som redan är så lång??
Jag funderade några sekunder innan mina impulser tog överhanden:
- För att jag tänder på det.

Jag fick en chockad blick och något ohörbart mummel till svar. Sedan vände jag på klacken (hah fyndigt!) och gick till min lillkusin som var på baksidan av huset. Där hoppade vi studsmatta. Det var kul. Lätt värt det.

Jag måste bara dela med mig

Jag har ingen aning om ifall det finns nåt sätt att se hur många besökare jag har på den här bloggen, i så fall har jag inte hittat den. Men jag vill bara säga att jag blir fantastiskt glad av alla positiva och tänkvärda kommentarer jag fått om mina texter både här, på bilddagboken, facebook och msn, det värmer! Och jag ska försöka blogga lite oftare, men min kreativitet behöver lite tid att återhämta sig mellan varven ;)

I vilket fall så känner jag att jag måste ägna några rader åt Michael Jackson som, ni säkert vet, dog inatt.

Självklart ska ju alla skitfräna grabbar som precis börjat få skäggväxt o tjejer som nyss upptäckt stringtrosor nu säga saker som "jävla pedofil", "jävla neger" och "jävla pedofilneger", men tillåt mig då tala om att ang pedofilanklagelserna blev han aldrig bevisat skyldig och blev friad i tingsrätten. Oskyldig tills motsatsen bevisats, fast det gäller ju bara en själv, eller hur var det? Och angående hudfärg så är sådana kommentarer lite väl långt under min mognadsnivå.

Pedofil eller inte, men världen har förlorat ett musikaliskt och koreografiskt geni, en fantastisk levande freakshow och en unik artist, som vi har all anledning att sakna!

Marina twittrar i sommarnatten.

02.15: Nu skiter jag i det här. Jag går och lägger mig. Inser att jag egentligen inte är trött så jag knäpper igång tv:n.

02.30: Somnar gott till någon b-serie från åttiotalet.

03.00: Vaknar av ett högt, enformigt och monotont surrande. Sätter mig förvirrad upp och inser att jag hade en fluga vid örat. Somnar om.

03.30: Vaknar ännu en gång, denna gång pga av att något kryper på mitt ansikte. Mina mest primitiva stenåldersreflexer sätter in och jag börjar slå och vifta med armar och ben omkring mig likt en skalbagge som hamnat på rygg. Inser att det återigen var en fluga. Somnar om.

03.45: Vaknar igen av att något kryper på min arm. Hinner precis sparka av mig täcket innan det monotona surret påminner mig om att det nog är en flugjävel igen.

04.00: Har legat sömnlös i en kvart och lyssnat på flugorna. Bestämmer mig att nu är det nog. Får tag i pappas högt vördade TV-bilaga och ger mig ut på flugjakt.

04.03: Har lokaliserat dom båda små flygande terroristerna. Smyger likt en ninja, höjer mitt vapen, mumlar för mig själv, "you fuck with me, ey?" och slår. SPLATT!

04.05: Står stolt och beundrar mitt verk. En klockren fullträff. Flugans innandöme har gjort kanal 5:s morgonsändningar på midsommardagen oläsliga. PWN3D!!

04.06: Lokaliserar den andra flugan. Gör en smash som skulle göra Björn Borg avundsjuk och dödar flugan mot bokhyllan. Sätter mig sedan i soffan och njuter av segerns sötma.

04.10: Överväger att gå dom 5 meterna in till köket och torka av pappas tv-bilaga, men kommer fram till att jag inte orkar. Jag slår ihop den lite snyggt och lägger den på Tv-bordet.
Ser det som en hämnd för min bitvis taskiga barndom.

04.15: Lägger mig under täcket och somnar, bättre än någonsin. Lite ironi och självdistans är den bästa huvudkudden!

Är det så mitt liv ska bli?

Jag är en människa som vanligtvis avskyr all form av kollektivtrafik. Jag hatar folk som trängs, knuffas, spelar musik på sina jävla mobiler, skriker, delar med sig av sina patetiska problem till hela bussen/tåget osv osv. Men ibland kan det faktiskt vara riktigt intressant.

För ett antal år sedan, på den tiden jag fortfarande var exalterad över att få borsta svansen på en häst och hängde på ridskolan här i Bräcke, så hade jag det tvivelaktiga nöjet att samspråka med en äldre tjej som också brukade vara där. Hon var en sådan som jag inte kunde låta bli att se upp till. Hade antagligen precis tagit studenten, hade egen häst, var bra på hästar, hade pojkvän och allt sådant som man som liten hästtjej drömmer om.

Jag är säker på att hon visste om det, för nu såhär i efterhand så kan jag minnas vilken nedtryckande besserwisser hon var. Jag tror att hennes liv lekte. Hon hade nog stora planer på livet, med en treårig hästutbildning i bagaget skulle hon komma ifrån den här hålan, bli en stark och självständig kvinna, skaffa en stor gård, göra sig en karriär som proffsryttare, alla skulle se upp till henne osv... Hon var i mångt och mycket en sådan som jag idag skulle hata av hela mitt hjärta.

Idag på tåget såg jag henne. Det har jag gjort många gånger förr, men just idag var det något speciellt som gjorde att jag började tänka lite.

Jag undrar hur hon känner sig när hon tänker på hur hennes liv ser ut idag jämfört med för 8-9 år sedan.

Idag bor hon kvar i Bräcke, såvitt jag vet utan häst, är anställd på en av Östersunds matvarubutiker och börjar närma sig trettio. Åren har satt sina spår och likaså den inte alltför näringsriktiga maten hon bevisligen ätit.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv; hur kunde det bli såhär? Insåg hon plötsligt att det var dags att växa upp? Eller skedde det steg för steg, och plötsligt insåg hon en dag när hon satt i kassan och precis för femtonde gången idag var tvungen att påtala för en gammal tant att hennes rabattkort gick ut för 4 månader sedan, att hennes liv inte alls gått i den riktning hon tänkt?

Kommer det hända mig också? Kommer jag finna mig själv arbetandes på en fabrik om tio år, gift med nån medelålders lastbilschaffis, boende i en lägenhet i Torvalla och ägare av två gamla volvos?

När jag var yngre och såg henne i stallet och på hästryggen, då brukade jag ibland tänka, "kan hon kan jag".

Men hon kunde visst inte.

Klamydiagrotta?

Jag är lite rädd. Eller egentligen är jag inte rädd, jag är mer...nä jag vet inte.
Jag har alltid vetat att vårt vackra län Jämtland inte är särskilt stort, och att befolkningsantalet inte uppnår några direkt svindlande siffror, men det är först nu jag faktiskt insett vidden av det hela.
Allt tack vare facebook.
Jag har alltid levt i tron att jag har haft ett antal bekantskapskretsar; alltså inte en bekantskapskrets utan flera bekantskapskretsar. Ni vet, en "krets" är dom man känt länge o gått i dagis och grundskola med, en annan bekantskapskrets är dom man lärt känna i gymnasiet, en annan dom man träffat genom hästarna, någon annan något löst folk man träffat under alkoholens inflytande osv osv osv.
Detta är ju bra, för om det av någon anledning skulle skita sig med en "krets" så har man ändå några kvar och står således inte alldeles ensam ifall man skulle klanta sig riktigt ordentligt någongång.

Detta är en illusion.

Jag släppte på mina moraliska värderingar och ägnade en kortare men obestämbar tidsrymd till att surfa runt lite på den överskattade sidan facebook, och då insåg jag; det finns inget sånt. De är inte olika bekantskapskretser, det är bara en enda stor bekantskapskrets.
Hela Jämtland.
Inte kunde jag ana att min gamla klasskompis sedan dagis känner ( Läs: antagligen legat med) den där killen som jag en gång i tiden hade en flört med och som visst känner (läs: antagligen legat med) den där tjejen som jag brukade sitta i timmar och prata häst med, som visst i sin tur känner (läs: antagligen legat med) den där killen jag har matte med på skolan. OsvOsvOSv.
Typ.

Undrar om det är kul att vara kurator/barnmorska i Jämtland? Smittspåra könssjukdomar i det här länet måste ju innebära att man både en och två gånger varje gång stöter på kusiner, syskonbarn, kompisar, kompisars barn, barns kompisar och bäst av allt, sina egna barn.....





.....And we are all connected to each other, In a circle, in a hoop that never ends.........

Rasist javisst?

Allvarligt talat. Jag skulle vilja säga till er att jag är en snäll, bra och icke-dömande människa, som ser människor utifrån hur de är, inte varifrån de kommer, vilken religion de tillhör eller sexuell läggning osv osv osv, ja ni vet hur sådant där äckligt PK-snack brukar låta.
Dessvärre (?) kan jag inte säga så, för det vore en lögn. Tittade in på aftonbladet för en stund sedan och hittade denna artikel: http://www.aftonbladet.se/wendela/article4784796.ab


Varför, varför och varför? Människor som anser detta vara okej vill inte jag ha i min närhet, inte ens i mitt land.
Dessa människor har inte gått framåt i sin sociala utveckling sedan bibeln/koranen skrevs, och ändå tycker svenskar att vi ska ta hit dem och dessutom uppmuntra dem att hålla fast vid sin religion?

Jag blir faktiskt rädd!

Kalla mig rasist om det är så, för i så fall bär jag den titeln med stolthet!

The secret life on lunarstorm

Mitt första riktiga inlägg då, here it comes:





Lunarstorm. Denna sida är onekligen en av internets mest underhållande sidor. Det finns överhuvudtaget få saker som är så oerhört roande som människors dumhet.


Jag har varit medlem där ett antal år, jag har tänkt avsluta det men jag kan inte! Det går inte, inte när man trillar in där någon natt och bara måste snoka runt lite. Då inser man hur fantastiskt underhållande det är, särskilt när man hittar guldkorn som detta (vilket man ju tyvärr gör alltför ofta):


GB-konversation, 13-årig superfjortis och 13-årig kille av okänd härkomst:


"ÅH! vah elak duh e, tkr bögar e jätte gulligah!!"


"hah tkr du bögar e guliga?går du på droger elr nåt sont?"


En gång för länge sedan i en mycket känd film på nätet yttrades ett mycket bra citat som jag tycker passar väldigt bra in här och nu:






















//Marina, språkpolis.

Kolla en blogg!

Här är den. Mitt ibland alla ungmamma-bloggar, modebloggar, gaybloggar och allmänna fjortisbloggar finns C-kupa, bekännelser från en flugskit på kartan.
Denna flugskit på kartan är egentligen två. Den ena från platsen där jag går i skola och bor i lägenhet på veckorna, D.V.S Bräcke. Jämtlands skamfläck.
Den andra platsen är mitt föräldrahem där jag oftast bor på helger och lov. Det stället har förvisso inte ens begåvats med en flugskit på kartan, så det var nog bara en ensam flugskit det handlade om ändå.
Här är det antagligen på sin plats att skriva vad denna blogg kommer handla om, men det tänker jag inte göra då detta är min blogg där jag skriver vad jag vill när jag vill och vad just du tycker om det, det är inte särskilt intresant. Det enda jag kan lova är att jag aldrig någonsin kommer ha ett "dagens outfit"-inlägg. Eller ja, kanske, men aldrig utan en väldigt ironisk underton. Förövrigt är "ironisk underton" antagligen något som kommer finnas en hel del i denna blogg, då ett av mina favoritintressen är att provocera folk som jag anser förtjänar det.

Enjoy!

//Marina, bland hembränt och fjortisfester.