Skräckfilmer.

Mina kära bloggläsare. Alla ni 70 ( !!! ) unika besökare som har varit här och läst dom senaste 10 dagarna, alla ni 65% av dom 70 personerna som sitter vid en dator i Sverige och har läst min blogg, alla ni 4% som sitter vid en dator i Norge, och alla ni 31% som sitter i ett okänt land och har läst min blogg, vilka är ni?
Ni fyra personer som har suttit vid en macintosh när ni hittat hit, vilka?
Intressant detta!

Anyway. Eftersom jag ibland tenderar att se ner på andra människor, så tänker jag inte sitta här, trygg bakom min datorskärm, och försöka dölja mina egna tillkortakommanden och pinsamheter, förutom kanske de alla värsta. Därför tänker jag nu erkänna för er en sak som jag har hållit för mig själv i alla dessa år.

För sisådär 8 år sedan, då jag var runt 10 år gammal, såg jag en film. Mamma sa till mig att jag skulle gå och lägga mig istället, för klockan var mycket, jag skulle upp på skolan dagen efter och dessutom var det en skräckfilm.

Men liten skitunge som man var så gjorde ju allt det tjatet bara att jag verkligen bestämde mig för att jag skulle se filmen, så mamma lät mig hållas.
Det har jag ångrat ända fram till idag.

Den där filmen skrämde skiten ur mig, rent ut sagt. Jag blev så jävla rädd, jag tror inte jag sov någonting den natten.

Morgonen efter när jag skulle gå vägen till skolbussen, alltså en halv kilometers väg med hus på ena sidan och skog på den andra, så stod jag först på gårdsplanen länge och väl innan jag vågade börja gå längs skogskanten. Sedan kom jag ungefär hundra meter, innan skräcken blev mig övermäktig. Jag sprang hem och kröp ner i sängen igen, sade åt pappa att ringa och sjukanmäla mig för att jag hade huvudvärk.
Jag hade mardrömmar och svårigheter att sova i närmare ett år efteråt, och vara ensam i skogen var inte ens att tänka på. Det ställer naturligtvis till svårigheter när man är ensambarn och bor ute i skogen.
Värt att nämna i sammanhanget är att samma år såg jag excorsisten och nightmare on Elm Street första gången, men de skrämde mig inte alls.

Genom åren har påverkan den där filmen hade på mig stilla mattats av, men fortfarande kan jag ibland lyckas skrämma upp mig själv så ögonen tåras när jag går ensam på en skogsväg i dunkel och tänker på den.

Det riktigt jävliga i den här berättelsen är egentligen inte hur sjukt rädd jag blev i flera år framöver, utan det jävliga är att filmen sög. Vad jag kan minnas av den så var den en sådan där typisk svensk b-film.
Dåliga effekter, halvtaskiga skådespelare, uselt manus och det som skulle vara "skrämmande" i filmen såg ut som en sådan där fryst kyckling som man hittar i frysdisken på ica.

Handligen var ungefär samma som man hittar i hur många andra skräckisar som helst, och som nästan aldrig är bra, dessutom var den förutsägbar och helt enkelt....patetisk och skrattretande dålig.

Men det är vad jag minns av filmen. Häromdagen kom jag på att jag skulle se om den fanns att ladd...Ehmm, köpa någonstans, och det gjorde den, så jag ladda...Förlåt, köpte den.

Nu har jag bestämt mig för att se den, och avdramatisera den lite. Jag ska skratta rått från det djupaste av mitt hjärta åt vartenda litet jävla försök till o skrämmas, åt alla dåliga effekter och alla dåliga skådespelare. Sedan ska jag skriva en riktigt elak liten recension och lägga upp här som tack för alla mardrömmar och förstörda skogspromenader den där jävla filmen har orsakat mig.

Så nu ska jag se den. Jag ska bara gå ut med soporna först.

Nu tänker jag bjuda än mer på mig själv; kan någon gissa vilken film jag pratar om? Den första att skriva namnet på filmen i en kommentar till detta inlägget vinner en dokumentärfilm om avrättningar.
Jag tänker till och med vara snäll och ge er en ledtråd i dålig kvalite:

Wish me luck.