Hehehe

Jag känner att det är dags att avslöja för alla att mitt senaste inlägg alltså var ett aprilskämt, skapat av mig och min kära vän Hedvig.
Jag har fått en del telefonsamtal, sms, och kommentarer på diverse ställen, och det är lite kul att så många faktiskt trodde på att jag tagit droger större delen av mitt liv.
Någonting som är ännu roligare är att folk faktiskt trodde på att jag skulle odlat något, med framgång dessutom.
Så ja...

Min bekännelse

Hej alla mina kära bloggläsare!

Nu har jag haft denna blogg i snart ett år, och jag har ganska många trogna läsare.
Därför känner jag att jag måste göra en liten bekännelse för er. Eller ja, inte så liten, men jag kan tycka att ni förtjänar att veta sanningen om varför min blogg är som den är, och uppdateras så sällan.
En gång för länge sedan såg jag ett tv-program. Förhäxad hette programmet, och handlade om 3 häxor som slogs mot demoner. Jag älskade det programmet, och det dröjde inte länge förrän jag själv började pyssla med massa magiska grejer.
Det började ganska oskyldigt, med lite tarotkort och egna små ritualer i fullmånens sken. En dag kom jag på att jag ville göra en brygd. Till det behövde jag några olika sorters örter, därför odlade jag min egen örtträdgård. Det var DÄR allt började.
Trots att jag alltid varit usel på växtskötsel så frodades mina örter.
Jag har alltid varit ytterst bestämd angående min ståndpunkt emot alla sorters droger (utom alkohol och nikotin, ni vet sådana där ofarliga grejer), men det hjälpte mig inte den dagen jag hittade några annorlunda blad i min örtaträdgård.
Min nyfikenhet tvingade mig att ta upp ett av bladen och ta en noggrannare titt. Mina ögon kunde inte ge mig någon vidare information, varpå jag provade att lukta på bladet.
Nästa sak jag minns är att jag fann mig själv dansandes naken i en ring på åkern utanför vårat hus. Jag snubblade in i huset och tänkte på vilken tur jag hade som var ensam hemma just den här dagen. Det skulle dock visa sig få ödesdigra konsekvenser.
Det var så det började, När jag nyss kommit in i huset hörde jag en röst: "Marina! rensa din örtagård!" Jag gjorde som rösten sa åt mig, jag ryckte upp alla mina växter utom de magiska bladen, så de skulle få fritt utrymme att föröka sig.
I takt med att tillgången på de magiska bladen blev större, blev också grunden till mitt missbruk starkare. Från att bara ha gjort relativt oskyldiga grejer, som att danska naken på åkrar, så eskalerade mitt beteende. Som den gången jag gav jultomten en pungspark när han stod i vägen för mig inne i ett köpcenter när jag skulle köpa julklappar till mina föräldrar. Ni som känt mig länge kommer kanske ihåg den där katten vi hade som sprang bort och aldrig kom tillbaka? I själva verket sprang han inte bort, han kom olyckligtvis förbi mig precis när jag stod i fullmånens sken och funderade på vad jag skulle offra för att blidka gudarna.
Vid det här laget kunde jag inte sluta, jag hade blivit besatt av de magiska bladen.
Ni kommer kanske ihåg att jag ibland åkt ner till stockholm, för att ha "praktik", och ibland för att "hälsa på släkt och vänner". I själva verket har jag inte alls varit i Stockholm, utan jag har varit i byn Moheda utanför Växjö, för att hälsa på min gode vän och tillika frölangare.
Jag har lyckats dölja mitt beteende, det får ni hålla med om. Ingen har anat att jag går från att vara en väluppfostrad och duktig pluggis om dagarna, till att bli en nedknarkad häxa styrd av onda demoner på kvällarna och nätterna.
Men nu har slutligen bubblan spruckit. När jag var hos tandläkaren i torsdags så hade jag inte hunnit låta drogerna gå ur kroppen efter min extatiska natt. När jag låg där och såg tandsköterskans händer närma sig min mun med de där äckliga röntgenbrickorna som man fotar tänderna med så var jag övertygad om att det var huvudet från min tidigare offrade katt som hon tänkte tvinga ned i min mun. Av förståeliga skäl freakade jag ut totalt. Så till den grad att patienterna som satt i väntrummet utanför larmade polisen när de hörde tandsköterskans skrik.
Så nu känner ni till historien. Nu vet ni också att min blogg inte kommer bli uppdaterad de närmaste månaderna, då jag ska in på behandlingshemmet i Hassela nästa vecka.
Jag tackar er läsare från djupet av mitt hjärta för att ni med erat beröm och era kommentarer varit den stora glädjen i det här senaste svåra året. Hoppas vi hörs igen!

//Marina

Vargjakt.

Jag har tänkt skriva om det här ganska länge, men jag har liksom dragit mig. Jag vill inte gå här och kasta spjut i radhus,vilket jag säkert skulle råka göra eftersom jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna skriva ett inlägg om vargjakt utan att säga saker som "inskränkta bönder", "skjutkåta kukhuvuden" och "oallmänbildat white trash". Det blir felande eftersom jag har många vargutrotningsförespråkare i min närhet, och jag vill inte vara fjortistypen som inte säger vad jag tycker annars men gör mig ovän med mina vänner i min blogg.
Men nu tänker jag ändå försöka, bara för jag tycker ämnet är så fascinerande.
Ska kanske också säga att jag med "inskränkta bönder" inte vill kasta någonting ont på de bönder som är de här trevliga människorna som förser oss med kött, grödor, hö och halm.
Jag syftar på de här bönderna som bär keps, har snus som rinner nedför tänderna, åker runt i någon gammal skrothög, brunstvrålar ut genom rutan så fort de ser något på två ben som innehar en fitta, och som ofta kliar sig på pungen genom varselbyxorna offentligt.
Röstar ofta på sverigedemokraterna och gillar att tala om hur onaturligt det är med bögar ska också tilläggas. Nu vet ni vad jag menar hoppas jag.

När jag var runt 5-6 år så skulle jag gå ner själv och hämta posten (detta var innan Anders Eklund blev rikskändis och alla fick pedofilhybris). Jag minns inte riktigt varför, antagligen hade jag sett någon film eller något som handlade om en stor stygg varg, för jag kände mig sådär ynklig och rädd för att gå ut i skogen ensam, för tänk om jag skulle bli uppäten av en varg!
Jag nämde detta för min känslokalla far, som först skrattade rått åt mig, och sedan sa:
- Är du rädd för varg? Du, jag lovar dig att om du, mot förmodan, skulle möta en varg så är vargen mycket räddare för dig än vad du är för den. Gå nu, jag vill ha min tidning.
Så jag gick, jag mötte ingen varg och jag var inte särskilt rädd heller.
Jag har aldrig någonsin hört någon vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk säga att de är uppriktigt rädda för varg. Aldrig någonsin. Förrän den dagen då aftonbladet eller någon annan dålig tidning första gången nämnde att man eventuellt skulle låta skjuta av några vargar. Helt plötsligt gick alla norrlands inskränkta bönder, skjutkåta kukhuvuden och oallmänbildade whitetrash man ur huse för att få grina ut i tidningar, debattartiklar och framför allt facebookgrupper om hur fruktansvärt synd det är om alla oss norr om dalälven.
Vi vågar ju knappt jaga längre, för skulle man släppa hundstackarn så blir den ju bara sliten i stycken av någon varg. Vi kan ju inte ha något tamboskap, för de blir ju bara rivna varg. Vi vågar ju tamejfan knappt gå ut, för då kommer det ju en vargjävel och attackerar oss! Dessutom sprider de bandmask som en dagistoalett. Det är ju som att ha en jävla tyrannosaurus rex i skogen! Utrota vargen!
De som motsätter sig detta, de är "enna jävla stockholmare o stadsbor som int vet ett skit om o bo nörr om dalälva."
Men här står jag, djurvän, hundägare, norrlänning, född och uppvuxen i vad som kan vara norrlands glesaste glesbygd och lantligaste landsbygd. Tydligen är jag vargkramare också, eftersom jag inte tycker att skjutkåta kukhuvuden ska få vistas i skogen med vapen överhuvudtaget. Särskilt inte i flock med syfte att skjuta av några få djur av en redan utrotningshotad art som de alla vill utrota.
Men men, de fick ju skjuta av sina 27 vargar. I viltvårdsyfte, skjuta av några, plantera in nya och på så vis få en livskraftigare vargstam fri från inavel.
Norrlands förenade skjutkåta kukhuvuden såg tydligen sin chans att få vara lite manliga och tuffa i viltvårdandets namn, så 12 000 personer anmälde sig. 12 000 personer som skulle skjuta av sammanlagt 27 vargar samlades på jaktmöten där det resonerades om hur man på bästa möjliga sätt skulle kunna skjuta ännu fler, utan att riskera att åka dit för någon form av jaktbrott. Till exempel genom att se till att vänta med att rapportera in när man lyckats ta död på en varg.
Och ja, det har inte direkt varit en hemlighet att det har gått till så.

Sedan när de fått skjuta dessa djur, och flera till plus flera skadeskjutningar som för övrigt försvarades av något akademiskt bottenskikt med att "kolla på skidskyttarna, de missar också", och själva inplanteringen av nya vargar börjar planeras, då var det inte lika kul längre.
Det blev tydligen ett sådant där antiklimax. It's over. Det var nu jaktkuken slaknade, gled ur och man insåg att man gjort någon tatuerad och sönderpiercad ensamstående tvåbarnsmorsa gravid.

NEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ!!!!! Skrek alla norrlands inskränkta bönder, skjutkåta kukhuvuden och oallmänbildade whitetrash i kör.
- Vi vill skjuta fler!
- Vi är ju så rädda!
- Lätt för er stockholmare att säga att vi ska ha varg här, men tänk på ooooss!!
Så var det igång igen.
Vargen, som inte dödat en människa i Sverige på 200 år. Vargen som ingår i vår biologiska mångfald men tydligen inte är mer värd än att man i mångas tycke kan utrota totalt för att bevara en tradition som inte ens är på utdöende (ni vet facebookgruppen "bevara traditionen jakt med löshund"). Människor som får lov att gå runt i skogen med vapen och skjuta på levande varelser för att de sagt att de vill ägna sig åt seriöst viltvårdsarbete, som tycker att det är okej att gå ut i media och ljuga för att de ska få känna sig mer manliga.
Ja, jag är helt säker på att det ligger mycket i manligheten. Jag fattar att det måste kännas alldeles underbart bra och manligt att få fälla en varg så man kan sitta och dricka hembränt på efterfesten och få beröm av sina gelikar.

Grattis kära jägare, ni har precis förlöjligat hela jägarkåren.
Eller ja, hela Norrland.

Det är så svårt det här.

Det är så svårt det här med att blogga. Inte bara blogga, hela den här internetteknik-grejen gör det svårt för en smått cynisk och elak person som mig.

Jag älskar att skriva. Särskilt när jag helt fritt får skriva om vad jag vill. Då brukar det oftast innefatta elakheter, förlöjliganden, sex och gärna någon form av rasism, kvinnoförnedring eller någonting annat sådant där roligt som förgyller min gråa vardag.
Det jag älskar ännu mer, det är när jag får höra att ni läsare gillar det jag skriver. Då blir jag sådär riktigt äckligt glad att jag tror man skulle kunna skymta mina lätt frätskadade tänder i ett litet leende. Eller ja, ett stort leende kanske.

Problemet är det att så många jag känner läser min blogg. I min obetänksamhet så har jag flera gånger länkat hit från både facebook och bilddagboken.
Det jag egentligen vill ha sagt är att jag har brist på saker att skriva om. Och jag menar verkligen BRIST!

Jag skulle kunna skriva om alla de liter cola som dagligen omvandlas till svett i armhålorna på joltpundarna som sitter framför datorskärmarna i mitt klassrum. Men risken är ju ganska stor att någon joltpundare hittar hit, läser detta och blir arg, och sedan blir det dålig stämning i klassrummet, och jag hamnar i snack med antimobbningsgrupp och allt.
Det vill jag inte, för jag är och vill vara känd som en snäll och respektfull person (i sådana sammanhang).

Jag skulle också kunna hitta på och skriva någonting om unga mödrar. Men unga mödrar har jag i min närmaste närhet, så det skulle bli väldigt fel det också.

Jag skulle kunna skriva mer om de klassiska släktträffarna, men några av mina släktingar läser ju här så de blir inte bra heller.

Jag skulle vilja skriva riktigt hårda sexnoveller, men jag vet inte riktigt hur unga människor som kan använda internet nu för tiden, och jag vill inte gärna att mina kusiner som går i lågstadiet skall behöva se det. Det känns som stämningen på eventulla släktsammankomster kan bli lite ansträngd av det.

Jag skulle kunna spy lite galla över modebloggar. Men modebloggare känner jag också.

Att skaffa en helt anonym blogg vore en ide. Men då tappar jag ju alla ni läsare som redan finns. Det vill jag inte. Jag kunde lösenordsskydda alla grövre inlägg, men vilka skulle få lösenordet?

Kort sagt så går jag så långt att jag ber er om hjälp nu, kära vänner.
Vad vill ni läsa om? Finns det något inlägg ni gillat lite extra?

Please tell me!

Det här med tidelag...

Det här kan mycket väl vara det inlägget som slutligen får er läsare att hata mig. Det här kan mycket väl vara det inlägget som gör att mina vänner får nog av mig.
Det här kan mycket väl vara det inlägget som får er att ta tillbaka allt positivt ni någonsin sagt och tyckt om mig.
Det kan också vara det inlägget som gör att ni tror att mina perversioner slutligen tagit det berömda steget över gränsen.

Men jag känner ändå att jag måste få dela det här med er. Men först vill jag tydligt understryka det; mina sexuella preferenser kan ibland (av såkallade tråkmånsar) tyckas vara av nästintill extrem karaktär, mitt utforskande av livet kan kanske ibland tyckas gå lite väl långt, men jag har inga intentioner att utföra sexuella handlingar med något annat djur än människor. Faktum är att tanken äcklar mig.

För ett tag sedan så hörde jag ett, för mig, nytt ord. "Mycktyckare". Alltså sådana människor som tycker väldigt mycket men oftast inte har någon som helst faktagrund till sina åsikter.
Sådana är det fullt av, överallt. Jag arbetar på att inte vara en sådan, därför tänker jag nu säga det:

Nej, jag tycker inte vi skall stifta en lag emot tidelag.

Allvarligt talat, alla ni som tycker det, och framför allt ni som tänker rösta på Sverigedemokraterna för att de vill "kriminalisera sexuella övergrepp på djur", hur tänker ni?
Hur tror ni att en sådan lag skulle fungera i praktiken?

Om nu en sådan lag fanns, och jag, rent teoretiskt, är och besöker gamle farbror Bertil (Nej, jag har ingen pervers farbror som heter Bertil egentligen, så om någon känner sig uthängd så är det ditt problem!). Han råkar (?) spilla lite köttfärs på gipset över sin brutna lårbenshals, så han kallar dit sin jämthund Sixten som glatt slickar i sig köttfärsen och sedan återgår till att klia av sig löss på hallmattan.
Nu råkar ju jag lägga märke till att Sixten inte var den enda som hade en njutningsfull stund medan han slickade i sig köttfärsen. Bertil fick samtidigt ett sådant där leende på läpparna som en full femtonårig kille som just fått sin första avsugning (troligen som betalning för en cigg), och utan att avslöja för mycket så ser det ut som att Bertil har en banan i fickan.
Nu vet jag att Bertil inte är den där hälsosamma typen som går runt med bananer i fickorna, så jag inser att jag precis bevittnat ett sexuellt umgänge med ett djur, alltså tidelag. Alltså ett brott.

Duktig och laglydig samhällsmedborgare som jag är så vet jag att för att samhället ska fungera osv osv så måste ju detta anmälas. Så jag gör det.

Nu är ju frågan; Jag personligen är fortfarande Centrala SvältNämnds-bidragstagare, men ni hederliga arbetare som läser, tycker ni att era skattepengar ska gå till att göra en förundersökning om Bertils hund Sixten känner sig kränkt av att hans ägare fick stånd just när Sixten åt lite köttfärs från hans ben?
Och om nu så skulle vara fallet, så måste vi ju även bevisa att Bertil faktiskt blev upphetsad av att just hunden slickade på honom. Bertil kan ju faktiskt ha blivit överöst av andra minnen associerade till "slicka" som inte innefattar hundar, just i det ögonblicket.
Och för vems skull? Jag har svårt att tro att Sixten skulle vilja ha ett skadestånd för sitt psykiska lidande av att äta köttfärs.

Sedan kan det så klart vara tveksamt ur en rent etisk synvinkel, det där med att använda sitt djur som vi andra använder pornotube och högerhanden, men tycker man att etik och moral hör hemma i lagstiftningen år 2010 så kan man ju flytta till exempelvis Dubai.

Har ni någonsin varit en "insider" i ett kollektivstall? Alltså där flera personer hyr in sina hästar? I så fall borde ni veta att det snackas så jävla mycket skit på sådana ställen att man skulle kunna gödsla hela Skånes åkermarker med det. Inser ni hur mycket tidelagsanmälningar som skulle slängas på varandra på ett ställe där folk ofta systematiskt gör allt för att mobba ut någon som har ett annat tankesätt och där huvudaktiviteten i stort handlar om att gnida underlivet mot en häst?
Antagligen så tänker ni "mycktyckare" nu något i stil med att; "jamen tänk på dom som dagligen sätter på sin lilla stackars rakade kungspudel i röven då? Och dom som bryter sig in i stall och sätter på och skär sönder underlivet på små stackars ponnysar då?"

Ja, om ni tog och använde mindre hjärnkapacitet till silikonporr och mer hjärnkapacitet till lite allmänbildning så skulle ni veta att våran djurskyddslag finns till för att skydda djur från onödigt lidande, så om djuret far illa av tidelag så är det redan olagligt.
Jobba mot en skärpt djurskyddslag istället, jag är faktiskt ganska säker på att de här djuren:














far betydligt mer illa än en hund som då och då slickar lite på sin ägares könsorgan. Men bilderna här kan vi se på riktigt varje dag, men det är inte ens hälften så mycket tjat om att förbjuda det. Fascinerande!

Sport.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sport. Möjligen ridsport och motorsport, men ingenting annat. För en del år sedan så gick vinter-OS i Salt Lake City. Den enda anledningen till att jag minns just det är att alla på skolan gick runt och sjöng på någon låt som Markoolio hade gjort. Ni minns den säkert; "vi ska vinna vi ska ta dom, vi ska göra losers av dom".

Ni vet då man är liten, vilket jag var vid den här tidpunkten, då vill man ju vara vuxen och man har oftast någon vuxen förebild. Det kändes som att nästan alla tyckte att det var en jättestor grej att några idioter på andra sidan världen fick tävla i sina organiserade dagislekar. I min strävan efter att vara vuxen och mogen så bestäde jag mig för att helt enkelt bli sportintresserad jag också.
Det gick inte så bra, jag satt hemma hos en av mina "vuxna förebilder" tillsammans med hennes man och barn och några till, och skulle titta på skidåkningen. Inte slalomskidåkning, utan längdskidåkning.
De hade dukat soffbordet med allt möjligt sådant man äter framför tv:n, och alla runt mig satt och var jättetaggade. Så taggade så man skulle kunna tro att det var de som skulle ut i skidspåret. Det spekulerades och pratades om att Per Elofsson, han skulle ta hem det här! Inget snack om saken.
Ska jag sitta 3-4 timmar framför en tv, då vill jag se zombier som sliter ut människors inälvor, någon komiker som drar rasistskämt eller möjligen våldsporr (kvalitets-TV, ni vet). Något jag INTE vill plåga min frontallob med är dreglande testosteronstinna män i trikåer som stakar sig fram på skidor i ett vitt tråkigt vinterlandskap.
Det insåg jag redan några minuter efter att startskottet gått. Personer runt omkring mig skrek åt skidåkarna som befann sig på andra sidan jordklotet och jag försökte vara entusiastisk. Jag försökte hitta någonting att bli intresserad av. "Ooooj titta; Per Elofsson leder." "Oj titta, nu kommer det en tysk och går om Per Elofsson." "Oj titta, tysken leder." "Oj titta, tysken varvar Per Elofsson." "Oj titta, tysken vann." "Oj, titta. Per Elofsson gråter."
Ni minns säkert det också, Johan Muhlegg, tysken som piskade Per Elofsson under typ hela OS och som sedan visade sig vara dopad.
Alla som satt runt mig stönade och gömde sig under sina filtar. Tror inte de hade alltför långt till tårarna. Själv satt jag och småskrattade inombords. Vilken fail, folk har ingen humor. .

Men igår, då hittade jag en sport. Cheese rolling. Det går helt enkelt ut på att man släpper en ost från toppen av en backe, och den som först fångar osten, eller tar sig över mållinjen vid backens slut, vinner osten.





Vilken action! Vilken publiksport! Vilken genialitet!

(Klassfest, toppstugan, mickelbacken anyone?)

Midnatt råder.

Klockan är 03.25 natten mot julafton. Jag ligger i soffan med datorn i knät, dricker julmust, äter på nån griseknoes fötter och surfar på flashback. Livet kunde vara väldigt mycket sämre.
Med andra ord, julen at it's best. Lugn, stillhet, mystisk god mat och julmust.
Jag har egentligen ingenting vettigt att säga, ville bara önska alla mina kära läsare en riktigt god jul!