Är det så mitt liv ska bli?

Jag är en människa som vanligtvis avskyr all form av kollektivtrafik. Jag hatar folk som trängs, knuffas, spelar musik på sina jävla mobiler, skriker, delar med sig av sina patetiska problem till hela bussen/tåget osv osv. Men ibland kan det faktiskt vara riktigt intressant.

För ett antal år sedan, på den tiden jag fortfarande var exalterad över att få borsta svansen på en häst och hängde på ridskolan här i Bräcke, så hade jag det tvivelaktiga nöjet att samspråka med en äldre tjej som också brukade vara där. Hon var en sådan som jag inte kunde låta bli att se upp till. Hade antagligen precis tagit studenten, hade egen häst, var bra på hästar, hade pojkvän och allt sådant som man som liten hästtjej drömmer om.

Jag är säker på att hon visste om det, för nu såhär i efterhand så kan jag minnas vilken nedtryckande besserwisser hon var. Jag tror att hennes liv lekte. Hon hade nog stora planer på livet, med en treårig hästutbildning i bagaget skulle hon komma ifrån den här hålan, bli en stark och självständig kvinna, skaffa en stor gård, göra sig en karriär som proffsryttare, alla skulle se upp till henne osv... Hon var i mångt och mycket en sådan som jag idag skulle hata av hela mitt hjärta.

Idag på tåget såg jag henne. Det har jag gjort många gånger förr, men just idag var det något speciellt som gjorde att jag började tänka lite.

Jag undrar hur hon känner sig när hon tänker på hur hennes liv ser ut idag jämfört med för 8-9 år sedan.

Idag bor hon kvar i Bräcke, såvitt jag vet utan häst, är anställd på en av Östersunds matvarubutiker och börjar närma sig trettio. Åren har satt sina spår och likaså den inte alltför näringsriktiga maten hon bevisligen ätit.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv; hur kunde det bli såhär? Insåg hon plötsligt att det var dags att växa upp? Eller skedde det steg för steg, och plötsligt insåg hon en dag när hon satt i kassan och precis för femtonde gången idag var tvungen att påtala för en gammal tant att hennes rabattkort gick ut för 4 månader sedan, att hennes liv inte alls gått i den riktning hon tänkt?

Kommer det hända mig också? Kommer jag finna mig själv arbetandes på en fabrik om tio år, gift med nån medelålders lastbilschaffis, boende i en lägenhet i Torvalla och ägare av två gamla volvos?

När jag var yngre och såg henne i stallet och på hästryggen, då brukade jag ibland tänka, "kan hon kan jag".

Men hon kunde visst inte.