Släkten e värst.

Så var det dags igen. En i släkten har fyllt år. Detta innebär vanligtvis en massa folk från lite här och där som ska komma o va trevliga, se glada ut, ta bilder, dricka vin, mingla, vara anständiga och påpeka hur fantastiskt god maten är. I just detta fall har man utökat spektaklet och vansinnet ytterligare. 70-80:talstema.

Redan när jag kom dit insåg jag att det här går inte, jag måste ha lite (?) alkohol i blodet om jag ska överleva det här. Sedan slog det mig att nää, jag går ju på antibiotika efter en incident med en imbecill hundjävel, så jag ska inte dricka alkohol. Tänk om penicillinet slutar verka, jag kan ju för fan få rabies.
Nu tror ni kanske, som säkert några fler i min släkt gör, att jag har vissa tendenser till social fobi. Det har jag inte, inte enligt mig själv i alla fall.

Däremot hatar jag att prata med människor på ett ansträngt sätt. Jag hatar att behöva stå och låtsas att vara intresserad, artigt svara på frågor och se till att ha ett vårdat och anständigt språk. Dessutom med en hel del människor jag inte ens gillar.
Jag brukar drabbas av infall att helt enkelt säga något i stil med:
"Du, jag skiter totalt i dina ovårdade naglar,din musiksmak och att din dotter också gillar hästar, faktum är att jag inte gillar varken dig eller din dotter, men om du ursäktar så ska jag gå o bli påsatt av din man på värdparets diskbänk."

Menmen, det är lätt att vara kaxig på en blogg. Jag vill ju egentligen inte ställa till en scen, så jag undantrycker mina infall och fortsätter smajla, vara trevlig och nicka intresserat. Egentligen vill jag bara gå därifrån.
Jag vill slippa se skitfulla femtioåringar som "dansar" och "sjunger" trots att dom knappt kan stå upp. Likaså blir jag frustrerad av att se den senast skilda gubben i byn försöka tafsa på den (gifta) värdinnan. Och så vidare.

Jag vill gå till barnen. Jag vill också hoppa studsmatta, spela spel, leka och ha kul. Jag saknar den tiden. Men det inser till och med jag, att en snart vuxen kvinna i klänning och med 13-centimetersklackar ska inte leka, springa runt, brottas i gräset och hoppa studsmatta. inte på ett 40-årskalas med 70 pers i alla fall. Det skulle bli väldigt konstigt. Antagligen skulle folk tro att jag var sent utvecklad eller något. Det kunde dom förvisso gärna få tro också, men jag tror min mamma skulle skämmas för mig, och det vill jag inte. Jag gillar min mamma.

Kvällen till ära hade jag som sagt tagit på mig mina högsta klackar, vilka sitter på två av mina mest älskade skor. Just dessa skor går oftast under namnet knullskorna, anledningen får ni räkna ut själva.
Det mest rebelliska jag gjorde var när kvällen började lida mot sitt slut, folket började droppa av och släktens mest pryda kärring kommer fram och frågar;
- men varför har du så höga klackar, du som redan är så lång??
Jag funderade några sekunder innan mina impulser tog överhanden:
- För att jag tänder på det.

Jag fick en chockad blick och något ohörbart mummel till svar. Sedan vände jag på klacken (hah fyndigt!) och gick till min lillkusin som var på baksidan av huset. Där hoppade vi studsmatta. Det var kul. Lätt värt det.