Jag måste bara dela med mig

Jag har ingen aning om ifall det finns nåt sätt att se hur många besökare jag har på den här bloggen, i så fall har jag inte hittat den. Men jag vill bara säga att jag blir fantastiskt glad av alla positiva och tänkvärda kommentarer jag fått om mina texter både här, på bilddagboken, facebook och msn, det värmer! Och jag ska försöka blogga lite oftare, men min kreativitet behöver lite tid att återhämta sig mellan varven ;)

I vilket fall så känner jag att jag måste ägna några rader åt Michael Jackson som, ni säkert vet, dog inatt.

Självklart ska ju alla skitfräna grabbar som precis börjat få skäggväxt o tjejer som nyss upptäckt stringtrosor nu säga saker som "jävla pedofil", "jävla neger" och "jävla pedofilneger", men tillåt mig då tala om att ang pedofilanklagelserna blev han aldrig bevisat skyldig och blev friad i tingsrätten. Oskyldig tills motsatsen bevisats, fast det gäller ju bara en själv, eller hur var det? Och angående hudfärg så är sådana kommentarer lite väl långt under min mognadsnivå.

Pedofil eller inte, men världen har förlorat ett musikaliskt och koreografiskt geni, en fantastisk levande freakshow och en unik artist, som vi har all anledning att sakna!

Marina twittrar i sommarnatten.

02.15: Nu skiter jag i det här. Jag går och lägger mig. Inser att jag egentligen inte är trött så jag knäpper igång tv:n.

02.30: Somnar gott till någon b-serie från åttiotalet.

03.00: Vaknar av ett högt, enformigt och monotont surrande. Sätter mig förvirrad upp och inser att jag hade en fluga vid örat. Somnar om.

03.30: Vaknar ännu en gång, denna gång pga av att något kryper på mitt ansikte. Mina mest primitiva stenåldersreflexer sätter in och jag börjar slå och vifta med armar och ben omkring mig likt en skalbagge som hamnat på rygg. Inser att det återigen var en fluga. Somnar om.

03.45: Vaknar igen av att något kryper på min arm. Hinner precis sparka av mig täcket innan det monotona surret påminner mig om att det nog är en flugjävel igen.

04.00: Har legat sömnlös i en kvart och lyssnat på flugorna. Bestämmer mig att nu är det nog. Får tag i pappas högt vördade TV-bilaga och ger mig ut på flugjakt.

04.03: Har lokaliserat dom båda små flygande terroristerna. Smyger likt en ninja, höjer mitt vapen, mumlar för mig själv, "you fuck with me, ey?" och slår. SPLATT!

04.05: Står stolt och beundrar mitt verk. En klockren fullträff. Flugans innandöme har gjort kanal 5:s morgonsändningar på midsommardagen oläsliga. PWN3D!!

04.06: Lokaliserar den andra flugan. Gör en smash som skulle göra Björn Borg avundsjuk och dödar flugan mot bokhyllan. Sätter mig sedan i soffan och njuter av segerns sötma.

04.10: Överväger att gå dom 5 meterna in till köket och torka av pappas tv-bilaga, men kommer fram till att jag inte orkar. Jag slår ihop den lite snyggt och lägger den på Tv-bordet.
Ser det som en hämnd för min bitvis taskiga barndom.

04.15: Lägger mig under täcket och somnar, bättre än någonsin. Lite ironi och självdistans är den bästa huvudkudden!

Är det så mitt liv ska bli?

Jag är en människa som vanligtvis avskyr all form av kollektivtrafik. Jag hatar folk som trängs, knuffas, spelar musik på sina jävla mobiler, skriker, delar med sig av sina patetiska problem till hela bussen/tåget osv osv. Men ibland kan det faktiskt vara riktigt intressant.

För ett antal år sedan, på den tiden jag fortfarande var exalterad över att få borsta svansen på en häst och hängde på ridskolan här i Bräcke, så hade jag det tvivelaktiga nöjet att samspråka med en äldre tjej som också brukade vara där. Hon var en sådan som jag inte kunde låta bli att se upp till. Hade antagligen precis tagit studenten, hade egen häst, var bra på hästar, hade pojkvän och allt sådant som man som liten hästtjej drömmer om.

Jag är säker på att hon visste om det, för nu såhär i efterhand så kan jag minnas vilken nedtryckande besserwisser hon var. Jag tror att hennes liv lekte. Hon hade nog stora planer på livet, med en treårig hästutbildning i bagaget skulle hon komma ifrån den här hålan, bli en stark och självständig kvinna, skaffa en stor gård, göra sig en karriär som proffsryttare, alla skulle se upp till henne osv... Hon var i mångt och mycket en sådan som jag idag skulle hata av hela mitt hjärta.

Idag på tåget såg jag henne. Det har jag gjort många gånger förr, men just idag var det något speciellt som gjorde att jag började tänka lite.

Jag undrar hur hon känner sig när hon tänker på hur hennes liv ser ut idag jämfört med för 8-9 år sedan.

Idag bor hon kvar i Bräcke, såvitt jag vet utan häst, är anställd på en av Östersunds matvarubutiker och börjar närma sig trettio. Åren har satt sina spår och likaså den inte alltför näringsriktiga maten hon bevisligen ätit.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv; hur kunde det bli såhär? Insåg hon plötsligt att det var dags att växa upp? Eller skedde det steg för steg, och plötsligt insåg hon en dag när hon satt i kassan och precis för femtonde gången idag var tvungen att påtala för en gammal tant att hennes rabattkort gick ut för 4 månader sedan, att hennes liv inte alls gått i den riktning hon tänkt?

Kommer det hända mig också? Kommer jag finna mig själv arbetandes på en fabrik om tio år, gift med nån medelålders lastbilschaffis, boende i en lägenhet i Torvalla och ägare av två gamla volvos?

När jag var yngre och såg henne i stallet och på hästryggen, då brukade jag ibland tänka, "kan hon kan jag".

Men hon kunde visst inte.