Varför är kvinnor så puckade?

Nu sitter jag här igen. Jag hade bestämt mig för att ta tag i mitt liv och lägga mig tidigt, vilket jag också gjorde. Men det blev inte mycket mer, jag kunde inte sova och drabbades av en stark lust att skriva. Jag tänkte igenom mitt liv och fastnade vid ett ganska fascinerande fenomen.

En gång om året i tre års tid (jag nämner inga namn, platser, tidpunkt eller liknande då jag inte vill göra någon ledsen...Men det utspelar sig en bra bit utanför Jämtlands gränser!) så har jag lagt märke till en person. Detta på grund av tre saker, För det första är han oerhört skicklig i sitt jobb, det andra är att han har ett märke på ryggen på skinnvästen som gör gällande att han är medlem i ett av världens mest (ö)kända MC-gäng. Nej, inte bandidos, det med det coolare namnet. Det tredje är att varje gång jag sett karln så har han haft med sig olika kvinnor, men dessa kvinnor har aldrig varit en dag över 30. Knappast över 25.

So far so good kan man ju tycka, om det inte vore så att mannen i fråga ser ut att vara närmare 50. Dessutom väldigt ovårdad. Och då menar jag väldigt.
Men visst, jag är för fri sexualitet och att två (eller flera) vuxna människor får göra vad de vill med varandra så länge båda är med på det, oavsett om det handlar om att pissa i varandras munnar eller att gifta sig med någon som är trettio år äldre. Därför hade jag inte reagerat nämnvärt över det här om det inte vore för det sättet som han verkar behandla tjejerna. Då tjejen pratar ägnar han henne knappt en blick. Hummar lite ointresserat ibland. Likaså ignorerar han tjejen när han står och pratar med någon annan, han sträcker sig möjligen till att lägga en arm om hennes höfter och smeka henne över rumpan en gång liksom för att markera.

Ändå står tjejen där, vid hans sida och klänger på honom, tittar på honom som att han var hennes gud. Och det här är bara ett exempel på ett fenomen som i alla fall jag tycker mig se lite överallt, både när man går på en gata inne i stan, på släktträffar, skolgården...Helt enkelt överallt finns dom, dom där storbystade fruntimmren som suger ( =D ) sig fast vid sina män. Männen som vet att de kan behandla dem som skit, eftersom kvinnan ändå inte kommer lämna honom.
Varför? Att en man (eller människa överhuvudtaget) ska behandla dig med respekt är väl det mest grundläggande och viktiga som finns i alla relationer?
Visst, det är sexigt med bad boys o.s.v., men varför är det så svårt att vara realist? Hustrumisshandel grundar sig på brist på respekt, är det verkligen värt det för att du ska få vara obetald lyxhora åt en fängelsestammis?

"Hmmm, det är nog bäst att jag vaxar mig mellan benen, även fast jag tycker att det ser hemskt ut och jag får massa svampinfektioner. Han vill ju att jag ska det....Jag ska nog gå med på analsex också, för hans skull. Han har ju haft det så svårt när han växte upp och i fängelset och så, och han är ju faktiskt snäll dom dagar när han inte slår mig."


Jag vågar påstå att mannen i exemplet ovan utan sin skinnväst med "brodyr" på inte skulle ha en chans på de här unga tjejerna. Skulle han försöka så skulle han bara bli klassad som vilken tragisk, gubbsjuk och miserabel ursäkt till människa som helst. Men nu råkar han vara medlem i ett (ofta) kriminellt MC-gäng, och det är tydligen en fördel.

Jag anklagar inte någon för att misshandla någon nu, inte heller att alla mc-knuttar och föredetta fängelsestammisar misshandlar sina fruar, det jag vill ha sagt är att det inte alls är konstigt att så många kvinnor blir misshandlade av sina män.
Det är inte heller konstigt att samhället inte är jämställt år 2010.
Även om det är åt helvete så är det fan inte konstigt.

Släkten e värst.

Så var det dags igen. En i släkten har fyllt år. Detta innebär vanligtvis en massa folk från lite här och där som ska komma o va trevliga, se glada ut, ta bilder, dricka vin, mingla, vara anständiga och påpeka hur fantastiskt god maten är. I just detta fall har man utökat spektaklet och vansinnet ytterligare. 70-80:talstema.

Redan när jag kom dit insåg jag att det här går inte, jag måste ha lite (?) alkohol i blodet om jag ska överleva det här. Sedan slog det mig att nää, jag går ju på antibiotika efter en incident med en imbecill hundjävel, så jag ska inte dricka alkohol. Tänk om penicillinet slutar verka, jag kan ju för fan få rabies.
Nu tror ni kanske, som säkert några fler i min släkt gör, att jag har vissa tendenser till social fobi. Det har jag inte, inte enligt mig själv i alla fall.

Däremot hatar jag att prata med människor på ett ansträngt sätt. Jag hatar att behöva stå och låtsas att vara intresserad, artigt svara på frågor och se till att ha ett vårdat och anständigt språk. Dessutom med en hel del människor jag inte ens gillar.
Jag brukar drabbas av infall att helt enkelt säga något i stil med:
"Du, jag skiter totalt i dina ovårdade naglar,din musiksmak och att din dotter också gillar hästar, faktum är att jag inte gillar varken dig eller din dotter, men om du ursäktar så ska jag gå o bli påsatt av din man på värdparets diskbänk."

Menmen, det är lätt att vara kaxig på en blogg. Jag vill ju egentligen inte ställa till en scen, så jag undantrycker mina infall och fortsätter smajla, vara trevlig och nicka intresserat. Egentligen vill jag bara gå därifrån.
Jag vill slippa se skitfulla femtioåringar som "dansar" och "sjunger" trots att dom knappt kan stå upp. Likaså blir jag frustrerad av att se den senast skilda gubben i byn försöka tafsa på den (gifta) värdinnan. Och så vidare.

Jag vill gå till barnen. Jag vill också hoppa studsmatta, spela spel, leka och ha kul. Jag saknar den tiden. Men det inser till och med jag, att en snart vuxen kvinna i klänning och med 13-centimetersklackar ska inte leka, springa runt, brottas i gräset och hoppa studsmatta. inte på ett 40-årskalas med 70 pers i alla fall. Det skulle bli väldigt konstigt. Antagligen skulle folk tro att jag var sent utvecklad eller något. Det kunde dom förvisso gärna få tro också, men jag tror min mamma skulle skämmas för mig, och det vill jag inte. Jag gillar min mamma.

Kvällen till ära hade jag som sagt tagit på mig mina högsta klackar, vilka sitter på två av mina mest älskade skor. Just dessa skor går oftast under namnet knullskorna, anledningen får ni räkna ut själva.
Det mest rebelliska jag gjorde var när kvällen började lida mot sitt slut, folket började droppa av och släktens mest pryda kärring kommer fram och frågar;
- men varför har du så höga klackar, du som redan är så lång??
Jag funderade några sekunder innan mina impulser tog överhanden:
- För att jag tänder på det.

Jag fick en chockad blick och något ohörbart mummel till svar. Sedan vände jag på klacken (hah fyndigt!) och gick till min lillkusin som var på baksidan av huset. Där hoppade vi studsmatta. Det var kul. Lätt värt det.