Jag tror allt började på ett utvecklingssamtal i ettan. Jag fick frågan vilket ämne jag ogillade mest. Svaret kom direkt; Matte. Den jävla matten.
- Men matte som är så kul! blev svaret.
Efter det, på varenda mattelektion så kom läraren fram. Sådär äckligt jävla överdrivet glad och positiv kom hon och böjde sig över min bänk och frågade;
- Går det bra? =) =) =) =)
- Nej. Blev svaret oftast.
- Nämen ååh, det här är så roligt, och jättelätt. Såhääär gör man!
Vanligtvis sagt med en röst som var så överoptimistisk och tillgjord att om man hade varit blind så hade man lika gärna kunna missta det för en pojke i målbrottet.
Efter att jag bevisat att jag förstått så kom återigen den jävla kommentaren;
- Där ser du, du kan. Matematik är såååå roligt.
Och där var det. Det där lilla fröet som föll i jorden och började växa.
Jag kunde inte låta bli att fråga mig; Vaddå "matematik är roligt"?? Robert Gustafsson är rolig, bygga snögubbar är roligt, åka pulka, skoter, cykla, rita, rida, titta på disneyfilmer och busringa är ROLIGT. Vem fan tycker på allvar att matte är roligt?
Vilken miserabel ursäkt till människa väljer att frivilligt sätta sig och räkna matte en lördagkväll, för att det är kul? Gör man det så är det bara tragiskt. Jag vill inte lära mig saker av tragiska människor.
Efter ett par år så fick vi en ny lärare. En man. Alla vuxna älskade denna mannen.
- Ni har sådan tur som får ha honom!
- Han är så fantastiskt trevlig och duktig!
Yeeeeah right. En falsk, nedvärderande gubbjävel med lättare psykopatdrag.
- Åååh vad kul, ni ska få ha honom i idrott. Han har varit ett riktigt proffs på friidrott en gång i tiden!!
Där var den där jävla idrotten också. Nu var det slut på lekar och sådant, nu var det Sport som gällde.
Friidrott och bollsporter. Ganska enkelt att räkna ut att detta ledde till favoriseringar på högsta nivå.
Såg man ingen som helst mening med att jaga en boll eller se hur långt man kunde hoppa, och därför inte kände för att ge sig in i närkamp med testosteronstinna pubertetsmiffon till pojkar (och flickor) som försöker sparka på en boll; ja då var man per automatik lite dummare än de andra.
Lite dummare än de som springer konstant i en timme, som tröttar ut sig totalt för att hinna ikapp en boll, för att sedan sparka iväg den.
Lite mindre intelligenta än de som ligger på marken med andningssvårigheter och blodsmak i munnen efter lektionen, till absolut ingen nytta. Japp.........
Sedan friidrotten. Ni vet, löpning, längdhopp, höjdhopp, osv.
Hela tiden tjatet om "när jag var ung". Som om någon skulle bry sig. Då han var ung. Då kaffe var en ransoneringsvara.
- Då jag var ung så hoppade jag minsann 8 meter när jag tävlade i längdhopp, så nu får ni fan jobba lite!
Jaja, bara för att du inte hade något liv och var en svärmorsdröm när du var ung, så ska du ju inte förutsätta att vi andra vill gå samma patetiska öde till mötes.
Bara för att du är dum i huvudet ska du inte förutsätta att vi andra är det.
Jag blir inte det minsta förvånad när någon går in i en skola för att ta livet av både sig själv och andra. All denna galenskap, ändå är man tvingad att gå dit. Jag har full förståelse för att det brister ibland. Och nu ska man börja sätta betyg från lågstadiet.
Har inte "skolskjutningar" och liknande blivit ett relativt vanligt fenomen i Sverige inom 10-15 år så ska jag plocka isär och äta upp min dator.
Cheers =D <3>
Inlägg
